Han, för de qvistar torra,
Ej hugga vil sitt vinträd ner;
Han skonar ett Gomorrha,
Der tio fromma blott han ser:
Der två och tre allena
Uti hans dyra namn
Sin bön och sång förena,
Han öppnar nådens famn,
Och hjertan vederqvecker
Och gifver själar ro
Och med sin sköld[1] betäcker
Sin frälsta kyrkas hopp och tro.
Så kom i helig prydnad,
O, Sulamith, du Christi brud!
I oskuld och i lydnad
Möt här din Herra och din Gud!
Han är din brudgum blifven,
Att frälsa dig frän fall;
Och är för dig utgiven,
Att han dig helga skall.
I trohet o renhet
Gif hjertat med din hand,
Och vårda andans enhet
Med kärlekens och fridens band!“
En Salme, som kanske allerbedst betegner Wallins og Bogens Aand, er følgende om Menneskets Fald og Oprejsning:
„Huru länge skall mitt hjerta
Sucka, sokä efter friden,
Och med outssäglig smärta
Aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mit öga
Efter ljus förgäfves spana[2]
I det molmbetäckta höga
Och på lifvets dunkla bana?
Tanken sig ej reda mäktar
Ur det mörker, som mig höljer:[3]
Viljan vacklande försmäktar
I den vanmakt, som mig føljer;
Och hvad hjertat eftersträfvar,
Af mitt samvet förevites[4] –
Mellan lif och död jag sväfvar,
Mellan jord och himmel slites.
