Svåra fallen, skild från Herran,
Den vid stoftet bundna anden
Ser sin Faders boning fjerran,
Och förmår ej lösa banden.
Men han anar Fadrens mening;
Och den hemligt närda sorgen,
Med hans trängtan i förening.
Är hans återlösningsborgen.
Stilla, heligt dunkla minne
Af ett Eden, som försvunnit
Tysta aning i mitt sinne
Om ett mål, som ej är hunnit![1]
Viser mig den väg till lifvet,
Som oss uppenbar är vorden!
Tolker Ordet, som är skrifvet
Uti himlen och på jorden!
Himlens, jordens och mitt hjertas
Profetia sig fullbördar –
Ej af tvifvel skall sjag smärtas;
Herrans, Herrans Ande ordar:
„Flydda äro nattens väkter,
„Öfver Zion uppgår ljuset,
„Och för jordens fallna slägter
„Öppnas åter fadershuset.“
Ner i dödligheten stiga
Nåd och sanning och försoning
Och der fromma hjertat viga
Till Guds Helga Andas boning.
Sig med menniskonaturen
Herrans herlighet förenar,
Och Guds son, af qvinna buren,
Blir det offer, som oss renar.
I det heligsta ingängen,
Han och min förlossning funnit
Och åt mig, i synder fången,
frid och frihed återvunnit.
Att jag kärleksfull och trogen
Skulle i hans fotspår sträfva
Och til ändan redebogen
Verlden dö och Gudi lefva.
Salig, salig den, som kände,
Den, som trodde dig allena,
Sannan Gud, och den du sände,
Att med dig oss än förena!
- ↑ hunnit, naaet.
