Vak upp! hör ropet skallar:
Nu är behaglig tid,
Nu gack dit Herren kallar
Med bön och bot och strid!
Vill du den nåd förnimma,
Som syndarn bjuds ännu,
Så tänk hvar dag, hvar timma,
Att nu är tid – blott nu!“
Og endelig vælger jeg følgende Salme af Åström:
„Store Gud, som handen räckte
Mig till räddning i min nöd
Och mig med din Anda väckte,
Då jag låg i synden död,
Värdes och min själ upplysa,
Att hon rätta vägen ser
Och ej vrångvis irrar mer!
Gif att jag må kunna skåda
Vidden af mitt öfverdåd,[1]
Djupet af min själavåda,
Höjden af din dyra nåd!
Låt den rätta morgonstjernan
Stråla klar, på det min själ
Må förstå sitt sanna väl!
Ack, med ånger, blygd och smärta
Mina synders mängd jag ser;
Men ifrån ditt fadershjerta
Flödar nåden mycket mer.
Lagens blixt[2] vid korset faller,
Släct uti det dyra blod,
Som indgifver frid och mod.
Skingra,[3] Gud, all tviflans dimma,[4]
Låt mig ljus i ljuset se,
Låt i trone[5] mig förnimma
Att blott du kan frälsning ge,
Att den väg, som Jesus banat,
Är den ända, jag kan gå,
För at lif och räddning få!
Var mitt ljus på lifvets bana,
Var mitt ljus i dödens dal!
LAt mig, fri från syndens vang,
Lagens hot[6] och ångrens qval,
