Side:Folkevennen 1853.djvu/100

Denne siden er ikke korrekturlest
93

Naar Skyin han glosser[1] so todnar[2] æg vel,
aa sovnar paa Tuo og drøime mæg sæl’
og vaknar so steiktu[3] taa Solæ.

Ein Lur æg mæg flækkje, naar Borkjin æ sva;[4]
paa dan æg so flittulæ tutar.
daa gløim’ æg mi Møia og kjennest so gla’,
da svarar i Berg og i Nutar:[5]
or nemaste Bergje dar kjæmu eit Ljom,[6]
og langt bort i Rustena[7] høirest eit Om,[8]
so laagar’ og laagare vættu.

Og stundo aa stændu paa høgaste Fjædl
og vælta paa Steinar utyve;[9]
dei rulta n’i Djue[10] mæ Ryk og mæ Smædl,
og høgt op i Vere fær Gyve,[11]
Og Ørnæ ho flumsar forskrøimd or sit Reir,
og aldre fra Ungjin faa Lambakjøt meir:
paa sundu vat slegin taa Raasæ.

Men kjæmu so Bjødnin – Gud tryste mæg daa! –
han gjære ei syrjulæ Greia;
aa fær sliku Skjælte,[12] æg rymme mest’ aa,
– da æ no ’kje bære te seia –
æg hujar og skriku og hevjar paa Stein,
og stundo han styggjast[13] og gjær’ ingjei Mein,
men javnast’ han tæku kva’n likar.

Og naar da no lakkar te Solagla-Beel,[14]
og endulæ Dagjin æ farin;
dar vættu[15] slik Uro og Fjaking og Sveel[16]
paa Tauser og Bodn heim i Garin,
dei ratla paa Stølin[17] mæ Byttur og Stædl,
og Solæ ho ronar[18] i Nutar og Fjædl;
daa starvar[19] æg heimat’ or Liæ.

Sexe.




  1. adskilles.
  2. tørkes.
  3. ligesom stegt.
  4. vil løsne.
  5. Fjældtinder.
  6. stærkt Gjensvar.
  7. Aaserne.
  8. svag Gjenlyd.
  9. udover.
  10. Dybet.
  11. Støvet.
  12. Skjælven.
  13. skræmmes væk.
  14. Solnedgangs-Tid.
  15. bliver.
  16. Gaaen.
  17. til Fæhusene.
  18. skinner rødt.
  19. gaar smaat.