Side:Historisk Tidsskrift (Norway), femte rekke, femte bind (1924).djvu/463

457

HUNE-HEREN.

»Jagh hörer Capten Cummell at i hafue haft budh i Jönekiöpingh, och förnimmer att Feltmarskalken hafuer påbudet Klöffueskaten och Vthskrifningen«, der till suarades, ’det är sant’, der til suarade Ingemar, »det faller allmogen alt för suårt« och sade, »det hende i Kongehäret i gamble tijder, at en benemd Hunesmedh hade en borgelägers knecht, och en tijd bonden kom heem af skogen, hade de Eldat Vgnen, dy på den tijden,« sade han, »var så sedvanligit de skulle badha i vgnen; tå sade bonden till hustrun, ’gif mig mat’, borgelägers knechten sade ’neij, hustrun skall först bada migh’, det och skedde; när han hade badast, togh bonden nidh en yxa och högg huffuodet [af honom], sedan gik han till sin granne, badh honom giöra sammaledes, så fort tilldes de blefuo så starke, att de vpladhe sigh både emot herskapen i Suerige och Danmark, och gingo så vijdt at de stallade sine hestar vidh Roma port. Och år spådt det skall ännu så skee och är nu der till lijcht, efter tungen är stoor«.... »Item vitnade Jöns i Vaszhult det samma både om badandet i ognen, och at Hunesmedh ihielslogh sin gifue galt och sedan brachte sin granna at giöra det samma, in till de blefuo sä starke (at) de stalladhe deras hestar i Roma kiörkio, och sade yterligare: »råde gudh det skeer iche än en gång, dy det legz så möckit på allmogen, at de aldrig förmå det vtgifua«. – Den 2dre mai »forhördes och den gamble mannen Ingemar j Öna, tillfrågades om han sädant taal haft hafuer; han bekienner at han sådant tall haft hafuer, det han och her på Rådhuset sielf ord ifrån ord vpreppeterat hafuer, och seger han var en liten poik, när han sådant taal först hördt hade, och seger han viste der inthet ondt medh, eij heller sade det i någon ondh meningh, icke hafuer heller han samme taal begynnat, vthan det hafuer ståndet man efter man öfuer 1000 åhr, och aldrigh förstodh det förbudet vara, her om tala, såsom icke for-