Huldergarden paa Glombakka (Folkevennen)

Huldergarden paa Glombakka
FolkevennenEllevte Aargang (s. 66-69).
Huldergarden paa Glombakka
Huldergarden paa Glombakka.
I gudbrandsdalsk Maal.

Ha Du vore saa langt uppigjennom Daln som aat Sætrom, saa lyt Du haa set Glombakkjen, der ’n ligg paa ein aarlitn Haug tet neve Elve, aa Du kjøm vist ihog de me, at de ligg tri Steine, store som gjilde Laave, tet framve Sele der. Paa dessa Glombakka æ dæ ein Huldergard, som e naa ska fortelja De lite um.

Du ha fell hørt gjete di, at ’n Bestefar brukte Granngardn, som ha Sæter tet framve Glombakka. De va saales’n ’n vandes uppover dit, aa Glombakkjen ha naa hørt Garde vore te sia. Men ’n Bestefar sætte Sæterhuse uppi Bakka, aa der æ de saa laakt te Toft, at Huse vilde bære sige, aa defor vilde ’n Far, da ’n va ikring tjuge Aar, endele fløtja dem nepaa Haugen, der dem naa staar. Han va da uppe der tile ein Vaar, før Budeien va komne, aa ha me se nogre Kare te rive ne og byggje upp at. Da dem ha gjort fraa se Stugu aa skulde te me Fjose tile ein Morgo, va ’n Far saa reint tvikosen um, kaa ’n skulde sætja de upp aa ne ell nord aa sø; han vart ikje færdog te taa ut Tofte, før de leid mest te Dugurds, aa saa tykte ’n, at ’n laut sætja de upp aa ne lell. – Uppi ein taa di store Steinom, e ha taalaa um, æ de eit Hak, som de he drigjis ihop lite Jord ti, aa der væks de langt aa mjukt Gras, saa d’æ gott aa liggje, aa d’æ pasle stort te Lego aat eit Menneskje; der plæga Far min kvile um Daagaane. Den Dagen va de netup ’n ha lagt se, før ’n fekk sjaa ein gjild Gard trast ogofor Stein’n. Du kan væta, at Far min vart forbint paa detta Syne; de flaug nok ti en trast, at de laut væra ein Huldergard, men ’n ha alder vore rædd Nogenting, aa saa la ’n iveigen, for ’n va hoga te væta, kaales de sto te sjaa slike Folk me, da ’n saag, at dem fans, som ’øn før ikje ha trudd. Da ’n kom burti Gardn, saag ’n ikje Folk, men de rauk i ei taa Stugum, aa der gjek ’n da inn. Alting saag ut som paa ein taa di likaste Bonngardom: Skaap aa Døra, Klukkasse aa Bord aa Bænkje va maala aa Veggjen saa hvite, at de skjein atti. Framve Omn helt Kjeringje paa stelte me ein fersk Ost i ei Tægje. „Go Dag“, sa ’n Far. „Thord sign De“, svaaraa Kjeringje, „sæt De nepaa“, sa ’o, ’o sætte fram ein Krak. „Tak e fæ nok sitja“, sa ’n Far, ’n gjek burti Bænken aa sætte se. „E ha ikje vist taa, at os ha slike Granne her før“, sa ’n. „Nei d’æ fell saa de“, sa Kjeringje, „d’æ nok ikje ofte os fæ syne os fram maata“ sa ’o. Depaa gjek ’o uti Kleven aa kom saa fram at me i rosa Skaal full med den feitaste Mjølk, baud Far mine aa sporde, um ’n va tyst. Far min tok Skaale aa drak, takka for go Mjølk, drak meir aa takka for Skjenken. „Du æ nok ikje go te ’n, trur e“, sa Kjeringje, ho truga ’n meir. „De va ikje vant um væra go te dessa Mjølken“, sa ’n Far, „saa feit aa go Mjølk ha e alder drukkje før“. „Aa ja d’æ fell lite bære Dygd i Krytyrom vore enn i døkre kanskje“, sa Kjeringje.

Huldre aa ’n Far vart sitjande fælt lengje, aa dem prata um Mangt aa Mykjy. „Ha Du kome te sætt Fjose dit nord aa sø“, sa ’o ve ’n, „saa ha de naat inni Gardn vor me eine Enda, aa de ha vore leit baade for os aa døk; Krytyre døkre ha alder kome te faat stande i Ro paa di Baasom, som ha vore attiveigje for os“, sa ’o. Ho fortalde ’om, at um Somren fylgdes Krytyre deres i Hamn kvar Dag. Dem budde der støt dem, sa ’o, aa dem avla ikje saa lite Kønn hell; beste Aakern va uppaa Høgstule. – Ost’n, som ’o yste paa, fek ’n smaakaa, aa den va reint overlag go; ho fortalde ’om enda, korles ’o laagaa ’n te, men de glømde ’n reint burt at. – De sprang ei litol Veltjente paa Golve der aa leikte se; denne tok ’n Far uppi Fange sit aa saang aat ’n, aa saa sporde ’n ’o paasist, um ’o vilde væra Jenta has. „Nei ’o æ saa reint forlitol aat De maata“, sa More, „men ha Du kome før, saa kanskje ha Du faat eldste Dotter mi, ho vart gift naa i Vaar“.

„Nei e lyt fell sjaa sta aat Karom mine at e, vete“, sa ’n Far da paasist. „Ja ’n kjøm snart heim te Nons Kall’n min naa“, sa Huldre, „aa d’æ som de treffe te me honom; desom Sinnede stak ’n, saa va de ikje bra for De væra her, ner ’n kom“. Saa ba ’n Far o leva vel aa strauk at.

Kaa si døk um detta, døk som ikje vil tru, at de fins Hulder te? Dør fe nok tegja naa, tænkje e, for heile Bygde veit naa de, at gamle Far min alder ha fare korkje me Lygn ell Lapperi, aa idag ha ’n sjøl synt me Flekken, som Gardn sto paa.

Ellest æ de Fleire me, som ha set Von te, at de fins Hulder paa Glombakka. Han gamle Jehans Glombakka, som va Husmann der onde Præste i Petersen si Ti, saag eingong ein Vaar, da ’n ha klivi uppaa ein taa dessa store Steinom, at dem pløgde uppaa Høgstule, aa da sto de me for Plogje ein taa Hestom aat Præste, som vart burte Haust’n før. „Aa æ Du der stakkar“, sa ’n Jehans. Hest’n knæggja, for ’n kjende Maale has, men da ’n Jehans hoppa ne taa Steine aa skulde sta faa ti Gampen at, vart de burte at altsamen.

D’æ saa Mange, som æ hanfallne paa, kaales desse store Steinen ska væra komne her. E æ fell den Einslege, som veit de, e, men naa ska Du faa væta de me. Uppi Klæbberbergje, som Du veit æ beint ogofor Glombakka, budde de fer længje sia ein gaamall Jutul, aa paa Glombakka ein ong aa staut Hulderkall. Naa vart baae dessa tvaa hoga paa Dotter aat Kvanndalsbøygje, som va baade fin og fager, aa da Jutuln skjønte, at ’o likte bære Hulderkall’n enn se, vart ’n sint aa tok te kasta paa Gardn has, men ’n va nok laag te sigte, for ’n trefte ikje me di tri fyste Steinom, aa saa ha ’n ikje Magt te kaste fleir.

Stein Fjeldheim.





Denne teksten er offentlig eiendom fordi forfatteren døde for over 70 år siden.