Något om Flateyjarbók

7.
Något om Flateyjarbók.

Som bekant, har man ej längre kvar Sturla Thordsöns originalmanuskript till Håkon Håkonsöns saga[1], utan får man hålla sig till de olika, från varandra mer eller mindre avvikande läsningar derav, som återfinnas i olika sagosamlingar. Av dessa senare angives »Codex Frisianus« utmärka sig genom att vara skriven med stor flit, med särdeles ren stil, för det mesta felfri ehuru foll av förkortningar samt på många ställen kortare än de övrige, dock mera i uttryck än i innebörd[2]. Eirspennill säges vara viilyftigare än den föregående men kortare än Flatöboken samt sluta med kung Håkons 42. regeringsår[3]. Stockholmscodexen (Perg. fol. no. 8) förklaras förskriva sig helt från 1300-talet intill blad 69, rad 3, varefter det felande slutet av Håkon Håkonsöns saga tillskrivits först vid slutet av 1400-talet, möjligen senare[4]. Vi hava slutligen Flateyjarbók[5] samt Skaaltholtsboken[6], vilka ansetts[7] oftast med varandra överensstämma. Munch har i sin Det norske Folks Historie (III, pag. 436, IV. I, pag. 80) förklarat dessa två sistnämnda hava de bästa läsarterna. Och då slutligen det uppgives, att ortografien i Skaalholtsboken »er meget abbrevieret og fremmedagtig«[8], skulle vi sålunda måhända vara berättigade att anse Flateyjarbók vara den förnämsta avskriften av förenämnda saga. Den kallas kanske även derför: »dette uskatterlige Haandskrift«[9].

Det finnes emellertid exempel på, att de övriges läsarter äro bättre än Flateyjarbóks. När sålunda den sistnämnda förtäljer om, att underrättelsen rörande Sveakonungen Erik Erikssons död hunnit till Norge, uppräknar den derefter tronpretendenterna och säger dervid bl. a. följande: »Philippus son Knutz konungs langa þottiz enn vera nær konungsnafni, þuiat hans fadir hafdi verit konungr med Eireki konungi Knutzsyni. Magnus broki þottiz enn vera ner konungdominum. hann var dotturson Knutz konungs Eirekssunar er leingi var konungr i Suiariki«[10]. – Med stöd av detta sagans uttalande har Munch i anförda arbetet (III, 436, 747) dragit den slutsatsen, att Knut Jarl, fader till Magnus Broke, varit gift med en dotter till Konung Knut Eriksson. Emellertid har på ett annat ställe av Flateyjarbók[11] det sagts följande: »kom–or Suiavelldi Magnus brocki sun Knutz jarls Birgissunar brosu frenda konungsins. hann aatti Sigridi dottur Knutz Suiakonungs ok het Knuutr son þeirra«. För att få detta överensstämmande med uppgiften i föregående citat, har Munch[12] ansett som »langt rimeligere« att hänföra orden: »hann aatti« till Kuut jarl, varigenom Sigrid blev Magnus moder. – Det har i dessa stycken undgått den frejdade historikern, att, på sätt som orden lyda uti förstnämuda citat, skulle Knut Långe hava varit konung med Erik Knutsson. Detta var han aldrig, utan i stället med dennes son Erik Eriksson, Och framgår det sålunda derav, att Flateyjarbóks utskrivare felaktigt här avskrivit originalmanuskriptet och satt skiljetecknet: »punkt« oriktigt emellan orden: »Knutzssyni« och: »Magnus«, samt att denna »punkt« i stället skall stå mellan det förstnämnda ordet samt det närmast föregående: »konungi«. Till följe härav måste orden i originalmanuskriptet hava lydt: »med Eiriki konungi. Knutr son Magnus broka þottiz etc.« Sådant uttryckssätt hava såväl Codex Frisianus[13] som även den yngsta Skaalholtsboken[14].

Finnes det sålunda å ena sidan exempel på, att Flateyjarbóks utskrivare felaktigt kopierat originalmanuskriptet, så har jag å andra sidan anträffat ett fall, der utgivarne av den sista tryckta upplagan av Flateyjarbók oriktigt avskrivit denna. Det rör sig här om den betydelsefulla vändning, i vilken Sturla Thordsön, efter att hava berättat, hurusom en viss Philip Laurensön varit det bästa stödet för Holmger, Knut Långes son, talar om denne Philips giftermål med Holmgers moder. Jag skall här citera alla förenämnda sagosamlingars ordalydelser härom:

a) Flateyjarböks tryckta upplaga[15] – (med förkortningarne utskrivna)

»hann atti Helenu modur hans ok (dottur) Petrs Strangasunar«.

b) Flateyjarbóks manuskript[16]: (med förkortningarne) »h. aetti helenu mod. ur hs ok petrs Stranga sunr«,

c) 1600-tals kopia av Flateyjarbók i K. Biblioteket i Stockholm[17];

»Hann aetti Helenu mothur hanns ok petuer Strangasönar«.

d) Stockholmscodex:[18] (med förkortningarne)

»h. atti helenu modur hs. d. peert Stuga son«.

e) Codex Frisianus tryckta upplaga (år 1871) (med förkortningarne utskrivna)

»hann atti athr Eleno dottur Ptrs Stranga«.

f) Yngsta Skålholtsbóks manuskript[19] (med förkortningarne utskrivna)

»hann atti adr heleno modur Konings dottir peturs stranga sonar«.

g) Eirspennils tryckta upplaga[20] (med förkortningarne utskrivna)

»hann atti Elenu d(ottur) Petrs Stranga s(onar)«.

Innan jag går vidare skall jag i största korthet lemna några biografiska uppgifter om förenämnda personer.

Knut (Långe) omnämnes i Erikskrönikan tillsammans med bl. a. Holmger såsom varande de, som stodo Konung Erik Eriksson mest emot[21]. Längre ner talas det om, hurusom Holmger efter slaget vid Sparrsätra flydde[22]. Nu känna vi av föregående citat ur Håkon Håkonsöns saga, att Knut var fader till Holmger. Då nu den sistnämnde altså deltog i slaget vid Olustra[23] år 1229, måste han då varit minst 18 år, ett sakförhållande, som är av betydelse vid den här nedan följande bevisföringen.

Vad nu angår de övriga i citaten omförmälda personer, förekommer Peter Strangesön[24] (antagligen son till Knud Waldemarsöns »stabularius« Strango) redan år 1193 urkundligt samt avled år 1241 i Ribe på väg till Heliga Landet. Han var gift med Ingeborg (de Calundborg)[25], angiven dotter av Esbern Snare uti det tredje gifte, som denne efter sin andra gemåls död »omkring år 1190«[26] ingick med Helena, dotter till svenske jarlen Guthorm. Ingeborg avled först år 1267.

Slutligen är att nämna Knut Dux, bevisligen son till förenämnda Helena Guthormsdotter[27], samt född år 1211 såsom oäkta son till Konung Waldemar den andre[28].

Efter att sålunda hava lemnat dessa biografiska notiser, återgå vi till de förenämnda läsningarnes olika uppgifter och finna då såsom det mest skiljaktiga, att Flateyjarbóks manuskript säger, att drottning Helena varit moder både till Peter Strangesön och till Holmger, Knut Långes son, vadan hon alltså skulle hava varit gift: 1:o) med Strango Stabularius, 2:o)[29] med Knut Långe, 3:o) med Philip Laurensön. Alla andra läsningar deremot angiva henne som dotter till Peter Strangasun. Det är nu frågan om, vilken uppgift som är den rätta. Det får då till att börja med sägas ifrån, att hon näppeligen kan vara född i Peter Strangasöns gifte med förenämnda Ingeborg. – I och för sig är redan det mycket påfallande, att Esbern Snares och hans dotters sammanlagda Jevnadslängd uppgår till hela 140 år. Och skulle verkligen giftet i fråga egt rum efter 1190, så är det omöjligt, att Holmger som ättling i tredje led ur detta skulle kunna vara myndig redan år 1229. Det är slutligen att ligga märke till, att bland Peters och Ingeborgs uppräknade barn nämnes icke något med namnet Helena samt gift med Knut Långe[30]. Af förenämnda anledningar och då hon annars såsom drottning bort vara den mest kända av alla barnen, kupna vi utan vidare fastslå, att hon aldrig fötts i detta gifte. Om åter i ett eventuelt tidigare och okändt, som Peter kan hava ingått, hava vi att räkna med följande: Enär Holmger måste sett dagens ljus senast år 1211, måste hans moder vara född senast år 1192, och dennas fader Peter kommit till verlden senast år 1173. Så tidigt lärer han väl dock ej hava varit född[31], ty i så fall skulle han vid minst 68 års ålder hava velat anträda en resa till Heliga Landet, något som näppeligen är antagligt. På dessa grunder kunna vi nog slopa Peter Strangesön som Helenas fader. Deremot kan Strango Stabularius[32] hava varit detta. På dessa grunder synes mig Flateyjarbóks läsning vara att föredraga.

Huruvida åter Sturla Thordsön kan hava gjort någon underlig förvexling mellan Knut Långe och Ingeborgs de Calundborgs förenämnde halvbroder[33] Knut Dux[34], är omöjligt att avgöra. Mycket osannolikt förefaller dock detta, när man betänker Sturlas noggrannhet för övrigt samt de ypperliga källor[35], som här stodo till hans förfogande. Alldeles särskildt måste man dervid tänka på, att sagan skrevs åren 1264–065, alltså endast 14 år efter det att Knut Långes yngste son besökte d.v. nporske konungen samt att Sturla uttryckligen nämner bland sina sagesmän erkebiskopen i Upsala Magnus Johansson (Engel, som var slägt med Knut Långe)[36].

Om sålunda å ena sidan med nu befintliga källor man ännu icke kan komma till något bestämdt resultat rörande namnet på Knut Långes svärföräldrar[37], så kan det å andra sidan betonas, att det måste anses synnerligen olämpligt, att utgivarne av Flateyjarböks tryckta edition till följe egna subjektiva åsigter i frågan, satt in i texten ett i manuskriptet helt obefintligt ord »dottur«, varigenom andemeningen fullständigt förändrats. Härigenom uppstår en viss otillförlitlighet i editionen, som man måste räkna med även kunna förefinnas i andra fall.

Hans Toll.




Denne teksten er offentlig eiendom fordi forfatteren døde for over 70 år siden.
  1. Om denna se: Finnur Jönsson, Den oldnorske og oldislandske Literaturhistorie, 2. pag. 740. Utgivarne av Flateyjarbóks tryckta edition hava ansett, att redan under Sturlas livstid funnits varierande upplagor av sagan.
  2. Noregs Konunga Sögur, Tom. V. Havniæ 1818, Inledning p. XIV.
  3. Anf. st. i note 2; finnes numera utgiven av Finnur Jónsson [Kristiania 1916].
  4. Se om denna: Gödels Katalog.
  5. Förvaras i K. Biblioteket i Köpenhamn. På tryck utgiven.
  6. Cod. A. M. 81 a Fol. [yngsta Skålholtsbók] är nu under utgivning genom förste bibliotekarie A. Kjær, som benäget meddelat mig de ordalydelser i denna, som jag här nedan citerar.
  7. Fornmannasögur, Kphmn. 1835, X.
  8. Anf. st. i note 2.
  9. Anf. st. i note 2.
  10. Citatet återfinnes: i tryckta upplagan III, p. 180; i manuskriptet: II spalt 729, och hava, enligt vad bibliotekarie Sigfus Blöndahl benäget meddelat mig, utgivarne här noggrant angivit handskriftens text, även vad interpunktionen angår.
  11. Tryckta uppl. III. p. 101.
  12. Anf. st. III, 747.
  13. Tryckta upplagan p. 540.
  14. Se ovan note 6.
  15. Anf. st. III. p. 176.
  16. Se fotografisk reproduktion derav i K. Biblioteket i Kristiania.
  17. Papp. fol. no. 44.
  18. 2 Bl. 32v. rad 11–89.
  19. Handskriftens Blad 114, sid. b, spalt 2 (se ovan note 6). (Förkortningarne äro utskrivna).
  20. sid. 628.
  21. »the ther amoth melto, the waro faa / utan Knwt ok Karl ok än fler / badhe haralder ok swa holmger / «
  22. »Erik Konunge lykkadis tha bäther / ok wan tha sigher i sparsäther / folkunga flyddo ok haffdo tapat/ then bleff döder som thz war skapat / Til gestringa land flydde holmger tha / (Svenska medeltidens rimkrönikor av Klemming, I, pag. 2).
  23. Se om detta årtal: Strinnholm, Svenska folkets historia, IV, note 721.
  24. Se exempelvis Hans Olriks monografi över denne hos Bricka: Danskt biografiskt Lexikon.
  25. Se monografien hos Bricka.
  26. Detta enl. Langebek, Scr. rerum dan. IV, Tab. V; årtalet nämnes dock ej i samband med bemälda gemåls begravning i Sorö.
  27. D.S.V. no. 3909.
  28. Att Konung Waldemar den andre varit fader till Knut, är ovedersägligt efter den utredning, som bl. a. Suhm (Danmarks Historie, 9, pag. 193–195) lemnat. Vad Knuts födelseår angår, finnes endast en enda faktisk uppgift härom, nemligen hos Petri Olai: Annales (Langebek I, pag. 181), der det står: »MCCXI natus est Kanutug, filius regis«. Man har desto större rätt att fästa vigt vid detta årtal, som Peter Olai, når han bland sine källor funnit olika årtalsuppgifter, sätter de övriga inom parentes, men på detta stället endast har en enda, något som visar, att han ej funnit andra årtal än just detta för Knuts död. Flera danska historieskrivare ända in i vår tid hava ansett, att Konung Waldemar omedelbart efter Esbern Snares död år 1204 tagit hans enka till frilla samt att då föddes bemälde Knut, men att detta förhållande dem emellan upphörde, när Waldemar äktade drottning Dagmar, varefter Helena skall hava flyttat till Sverige [se härom exempelvis monografien över henne hos Bricka, Danskt biografiskt Lexikon, samt Steenstrup: Danmarks Riges Historie I pag. 742. Thiset (Danmarks Adels Aarbog, XXXIII, pag. 421) berör ej denna fråga]. Man kan för dylik åsigt ej åberopa något urkundligt stöd, utan har denna uppgift nog ursprungligen tillkommit av omedvetet hänsynstagande till Waldemar Sejers minne, som dock förvisso står qvar lika rent och oförvanskadt, vare sig han, följande tidens sed och förfäders bruk, fått Knut med Helena före eller efter ingånget gifte med Dagmar. Att Knut dux redan år 1219 blev nämnd hertig av Reval, och möjligen redan dessförinnan år 1216 (Huitfelt är här den grumliga killan) satts till hertig av Laaland, är intet bevis mot riktigheten av födelseåret 1211. Ty Knuts halvbroder Erik (Plogpenning) blev redan straxt efter födseln år 1216 nämnd hertig av Jylland (se Steenstrups monografi över denne hos Bricka). Det är sålunda möjligt, att samtidigt nämndes såväl Knut och Erik, som även en tredje halvbroder till dem, »domicellus Nikolaus«, som av Thiset (anf. st.) uppgives hava utnämnts just samma år till greve av Halland.
  29. Ordningen dessa två ev. giften emellan är tydligtvis i så fall okänd.
  30. Se exempelvis Langebek Tome IV, Tab. V.
  31. H. Olrick anser dock uti den här ovan note 24 anförda monografi att han varit född »omkring år 1170«,
  32. »Strango« var visserligen ett vanligt danskt medeltida förnamn (se: Grundtvig, Danmarks gamle Folkeviser« 3. Tome 3, no. 132), men när vi finna en viss »Strango juvenis« förekomma urkundligt 1175 och 1180, vilken åter väl får anses identisk med den »Strango stabularius«, som år 1187 nämnes i samband med Knud Valdemarsöns stadfistelse av gåvor till Lunds domkyrka, kan man ansluta sig till danska författares åsigt, att denne Strango bör hava varit fader till oftanämnde Peter Strangeson, Han kan sålunda även hava varit fader till Knut Långes drottning.
  33. År 1250 bortskänker »generosa mulier domina Ingeburg de Calundborg, filia Esberni, dicti Snare, relicta uxor Domini Petri, filii Strangonis« viss egendom till Sorö Kloster genom hennes sons kungl. marskalken dominus Andreas’ hand samt i närvaro av »fratre suo, Domino Duce Kanutu« samt två hennes »nepotes«, söner till »dominus Ernestus, comes«. (Langebek IV, pag. 481 och 501).
  34. En sådan förvexling har i alla händelser senare en författare gjort sig skyldig till. Uti Langebeks Excerpta i K. Biblioteket i Köpenhamn (128, fol. 23 a) fann jag en anteckning av följande lydelse: »Knud, hr. Peder Strangesons af Kalundborg och fru Ingeborg, Esbern Snares datter, søn, blef siden hertug (uden tvivl i Halland) (Martin Pederson pag. 43).« Den sistnämnde, 50. abbot i Sorö, skrev år 1589 en liten skrift med titeln: »Biskop Absalon och Her Esbern Snares Herrekomst og adelige Stammer, vilken skrift torde vara den, som här ovan åsyftas. Denna felaktighet har sedan den svenske genealogen Utter (Geneal. no. 41, pag. 5½ b i svenska R. A.) upprepat, men har dessutom tillagt, att den stamtavla, vars slut upptages av denne notis, är hemtad från Saxo, 14 bok, pag. 360. Detta är omöjligt av den enkla grund, att Saxo, som var klerk hos Absalon, låter sin historia sinta med Waldemar den förste, † 1182. Efter Esbern Snare kan han sålunda icke hava meddelat något.
  35. Om dessa källor se anf. st. i ovanst. note 1.
  36. Se: Toll, Folkungastudier, II. (Personh. tidskr. XX, häft. 3–4, pag. 110–128).
  37. Ny början till Gamla Rimkrönikan samt följande källor hava uppgivit, att svenske Konung Erik Eriksson hade tre systrar, av vilka en Märtha varit gift med Herr Niels aft Tofta (en apokryfisk Sparre) och en annan Helena varit gift med Knut Långe. Redan Strinnholm (Sv. Folkets historia IV. 2) och Munch (anf. st. IV. 1 p. 80–81) hava visat, att detta sistnämnda giftet är kronologiskt omöjligt. Senare torde Klemming (anf. st. häft 6, pag. 153–165) hava ansett, att begge giftermålen äro apokryfiska, tillkomna för att bereda möjlighet för Konung Karl Knutsson Bonde att draga sin härledning från Erik den helige. Detta är emellertid begripligt endast för vad angår förenämnda Märtha (Karls moder var en Sparre). Från Knut Långe deremot framhölls aldrig någon härstamning för Karl Knutsson, och kan derför ej detta hava varit anledningen, varför man tilldelat Knut Långe bemälda maka. Vid bedömande av vem som varit Knuts drottning bör man även taga hänsyn dertill, att Knut förde ett vapen, som i linierna mycket liknade stamvapnet hos Skjalm Hvides ätt (se i dessa frågor: Toll, Älsta svenska konungavapenbilderna. (Dess Personregisters hänvisningar rörande Knut Långe).